Kände mig deprimerad. Påminde mig själv om nödvändiga måsten. Saker som borde göras och framförallt sägas. Råkade sedan skymta den här bilden. Skrattade lite och insåg att det faktiskt finns ganska mycket humor i allt mitt deppande. Lite ironi på något sätt. En liten "skyll dig själv" mentalitet som ändå gör mig ganska glad. "Va dum du är Johanna" tänker jag med lite kärlek till mig själv.

-