Känner mig inte direkt så optimistisk till livet just nu, eller idag, eller den här veckan. Imorgon är det begravning för farfar, så antar att det är lika bra att ladda upp för att vara negativ till livet hela helgen också. På ett sett känns det skönt, att få det överstökat, att få säga hejdå och gå vidare. Men det känns också jobbigt, för nu går det inte att skjuta upp det längre, tanken måste accepteras nu. Nu kommer inte farfar finnas mer någonsin. Så är det bara. Men det är så svårt och det känns så orättvist att behöva tänka så. Allt det här får mig att tänka på alla begravningar jag kommer behöva gå på i mitt liv, mormor, farmor, mammas, pappas, marcus, Oscars? När man tänker så känns livet så otroligt hårt och orättvist..tänk på alla människor som förr eller senare kommer gå på min begravning. Ja nu blev det här ett otroligt deppigt inlägg, men jag är deppig, deppigaste jag någonsin varit, skulle jag tro.

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you.

Vila i frid älskade farfar.