Känns konsigt att det bara var fem dagar sen vi sågs senast. Och nu kommer vi aldrig träffas mer. Du fick inte ens använda den där fågelholken som du fick av mig i julklapp, pappa och jag tyckte den var så rolig, och du gillade ju fåglar så mycket. Det är så svårt att acceptera tanken på att någon som alltid har funnits i ens liv, bott två kilometer bort, inte kommer att finnas mer. Jag ångrar så mycket nu att jag inte gick hem till er och fikade mer, som mamma och pappa alltid sa att jag borde göra, men jag tyckte alltid att '' det kan jag göra nån annan gång'', men nu blir det ju liksom inte någon annan gång. Vem ska nu säga att jag ser ut som Anders Borg? Och tala om för mig hur skamligt det är att dagens ungdom får ha telefonen med sig in på lektionerna? Och ha keps på sig med för den delen.

Det är en sån sorg att förlora dig. Du blev trots allt åttiofyra år gammal och har levt ett långt liv, du har överlevt två hjärtinfarkter och jag antar att det var din tur nu, men det känns fortfarande så tungt att göra det.

Du kommer lämna ett stort tomrum efter dig. Tack för alla minnen jag fick med dig, och förlåt för alla gånger jag struntade i att ta den där fikan. Jag älskar dig farfar och jag ska alltid minnas dig. Du kommer vara saknad av många. Vila i frid farfar.